Tisdag, ja hatar tisdagar. De e en onödig dag! Nyss vart helg, långt te helg o bara skit me en tisdag.... men nu te de ja skulle skriva, de e inte nåt uppmuntrande ditekt. 

Ja har skrivit förut om de här men ja blir fortfarande förundrad över mig själv ibland. Ja ber sällan om nånting, har lärt mig genom åren att ber om ja om nånting så e de praktiskt taget omöjligt. Ja vet de här men av någon underlig anledning som själv inte kan svara på så kommer de saker ur munnen iaf. Jag har sefan lämge insett att fråga om någon vill följa med mig te gymmet e uteslutande, om de inte e så att nån frågar mig för då antas de att jag ska svara ja...... idag frågade ja en perspn om den vilje fälja med ut o gå, men nä.... idag bar de för varmt, förra gången orkade den inte o gången innan de ville den titta på tv! MEN nåde mig om ja inte vill följa med ut o gå då blire ett jävla väsen. 

Förra veckan kom min son springandes efter mig me deras hund o sa att han följer med för han tyckte synd om mig som alltid e hundvakt åt alla men ingen orkar följa med mig o gå me alla hundar. Jag skrattade tillbaks, egentligen skämdes ja. Ja skämdes så in i norden för han tyckte synd om mig.... De e riktigt skruvat, mina söner ska absolut inte tycka synd om mig. Usch ja skäms bara ja skriver om de, så kontentan av detta är att ja aldrig mer tänker fråga om nån av hundarnas ägare vill följa med o rasta sina djur. Ja rättar mig i ledet o fortsätter att vara den där snälla människan man kan lämna sin hund te vilken tid som helst. 

Te saken hör att folk tycker ja har ett tråkigt liv oxå, ja gör aldrig nånting utan e alltid hemma. Nu trivs ja hemma, o de få gånger ja gör något gör ja de skälv, för de finns linsom ingen anledning att fråga någon. Vem skulle ha tid över för mig, ja som alltid gör fel saker på fel tider, lyssnar på fel musik, har de för varmt, solar för mycket, äter fel saker, tittar på fel serier, badar för mycket, har ttåkiga kläder, e för sjuk, jobbar för mycket, jobbar med fel sak, e besvärlig för ja har andras tonåring, osv osv.... Huvesaken jag har tiden över för dom. Så de finns faktiskt en anledning te att ja bara umgås me mina barn, o den situationen har andra skapat åt mig. Jag trivs med mig själv, ja går ut på de lokala haket själv, tränar själv, osv. Har genom årens lopp byggt upp ett liv kring mig själv. 

Idag säger ja nej betydligt mer än ja nånsin gjort, för varje nej jag får växer hornen lite te i pannan! 

Ja jobbar med att hjälpa människor, ja är en stödfamilj, kontaktperson, jourhem, så jag har att göra ändå. Jag älskar mitt jobb, o ja går i skolan på fritiden för tillfället. I höst blire mera utbildning i Stockholm. 

Va ja vill ha sagt me den här bloggen e att tänk er noga för vem ni vill ha i ert liv! De e trots allt ditt liv, fråga dig själv va du får ut av varje bekantskap du har. I mitt fall slutade de med att jag vart tyst, tyst för ingen lyssnade. Ville ja ha de så? Nä absolut inte.... så att vända ryggen te o gå från i stort sett alla kompisar eller va man ska säga va ganska enkelt. 

Ta hand om er. 

kram Rampus