Just nu sitter ja o väntar på att syrran ska höra av sig att hon e hemma o ha utfödrat sina hundar så vi kan åka te kyrkogården o tända ljus för lilla mamma i minneslunden! Den riktiga dagen för de e väl egentligen imorrn, men ja jobbar 12h pass på helgerna så de blir snålt med tid, så vi gör de idag istället! Om de inte blåser så lyser ju ljusen även imorrn. 

De e lite halv läbbigt att gå på kyrkogården när de e mörkt tycker ja, inte för att ja e rädd för spöken eller de dödas själar utan de e att de ligger så avsides... Idag e de junte kul att vara på mörka platser, folk idag har ju  inge vett i skallen utan kan ju befinna sig vartsom helst de finns tillfälle te att våldföra sig på någon! MEN de e så otroligt fint på kyrkogården nu i helgen, med alla ljus som brinner.... De e magiskt fint! 

O precis som vanligt så hittar ja inte gravljusen, så de blir en tur te affärn o köpa nya igen.... undrar vart de tar i vägen som ja köper! De e borta varje gång ja ska ha dom... 

Ja e dålig på att besöka min mamma, ja vet inte riktigt varför! Trots att de gått sedan 2009 så blir ja fortfaraden väldigt ledsen varje gång ja e på kyrkogården... De säger att tiden läker alla sår men ja tror inte de, utan de e att vi vänjer oss vid sorgen! Ja verkar ju ha stannat i sorgeprocessen o kommer inte vidare. Får en klump i magen när ja vet att ja ska te kyrkogården o sen blir ja ledsen när ja e där.... o alltid kommer den där "dåliga samvetet" känslan för ja inte e där oftare! 

Cancer e för jävligt! O all forskning som vi gör o vi kommer inte längre i utvecklingen kring de verkar de som... Ja känner 1 endaste människa som fortfarande lever efter sin canser! Annars så ha alla dött.... För mig e de inte en fråga "om" man får de utan "när".... O med den sjukvård vi har i detta land så innebär de en dödsdom direkt för vi hinner inte vårda folk, de finns varken tid, plats eller personal! 

Ja har i ca 10 år tid försökt få operera bort mina bröst för att minska risken, men nä! De e en total omöjölighet, ja lyckades tjata te mig en mammografi efter mkt om o men men där va de stopp, o då hota ja mig te den! E de så vi ska behöva göra? De började tjata om att de ville ha ett godkännande från släktingar som haft cancer för att se på ålder när de bröt ut hos dom, saken e bara den att de e döda allihopa, så vem ska godkänna de? Då kliade de sig i huve lite o visste inte va de skulle svara, för de e just de att alla dör ju!!! 

Så finns där någon villig kirug som vill hjälpa mig så varsegod, att betala själv e inget alternativ för de e enorma summor som ja inte har. Alternativet e att åka te ex polen för där e de så mkt billigare men de e fortfarande pengar som ja inte har! 

Ja e mt besviken på hur ja blivit bemött i hela de här, o de e inget ja hymlar med utan talar om de för när de här kommer på tal... Ja försökte tom skriva en insändare en gång i tidningen men tidningen ville inte publicera den! De va inte ett personangrepp mot någon, de fanns inga namngiva personer, de fanns heller inga tidsbegrepp i artikeln, utan ja ville bara skriva om hur de fungerar o hur ja blivit bemött, men när de va inte en passande artikel! 

Så man får ju heller inte kritisera den vård som ja inte får fast ja har rätt te den, de svar ja fick va att "tänk om vi skulle göra den här operationen på allas barn vars föräldrar dött i bröstcanser, då skulle vården gå i ekonomisk konkurs"... så de e alltså där skon klämmer, de handlar om ekonomi, precis som allting annat! Nu fråga ja junte heller om allas andra barn utan ja sökte ju för mig! En manlig doktor var de oxå, vilket ja tycker e knepigt att vi har så många som e på kvinnliga kroppen, oavsett hur kunnig o duktig han e så kommer han aldrig förstå mig o mina bröstbekymmer för han har ju inga... 

Ha en bra helg! Kram Rampus