Ångest.... Nu e den här! Ända sen inatt... Hatar den, den förstör mina dagar. Blir passiv o lägger mig ner. Ska ja skrika eller gråta? Allt blir kaos....

De e svårt att förklara ångest, särskilt för nån som inte aldrig haft de. Då blir man den där lata människan som låg på soffan i två dar istället! Min ångest kommer finnas ett tag, ja vet va den beror på... O ja ha nog aldrig känt mig så världelös o oönskad som nu. 

Rasmus krama om mig o sa att han älskar mig, o att ja va den bästa mamman i världen me ett enormt hjärta som bryr sig om alla. Självklart värmer de mitt sinne, men ångesten sitter där. O just nu vet ja inte hur ja få bort den! 

Ja tänker ligga kvar här, orkar inte idag. Vill inte träffa folk, men egentligen e de kramar ja behöver... Ja behöver oxå höra att ja inte gör fel hela tiden, att ja inte behöver ursäkta mig jämnt o inte skämmer ut andra människor jämt. 

Kram Rampus