Jobbig natt
Inatt ha de vart en tung natt på psykiatrin, många som mått väldigt dåligt inatt. De ha gått för runt sen vi börja. O vi finns här för våra patienter så man får helt enkelt kämpa på! Även om man känner hoplöshet ibland så går ja ju hem kl sju... De kommer inte våra patienter göra. Ja kan gå hem o koppla bort de här te nästa arbetspass.
E de något mitt arbete här på psykiatrin ha gett mig så e de insikt, insikt i hur bra ja har de trots krämpor i kroppen. De gör ingenting att mina barn då o då skolkar, tar en snus eller en cigarett (absolut inget ja gillar heller) för de e friska, de kämpar inte mot demoner o sig själva dag som natt!
Att inte känna sig sedd o att tycka att hela världen e emot sig som tonåring hör väl lite te åldern, en ålder där hormoner o livet från barn te vuxen börjar formas o man vet inte riktigt ut eller in, man e sur o trött o de e skit me allt.. Ja dom kallar ja tonåringar. Även om de svider i mitt hjärta att se mina barn bry sig mer om kläderna än om mig eller deras pappa så kommer den perioden förhoppningsvis gå över o de kommer förhoppningsvis på att de finns fler existerande människor som e precia lika viktiga som dom själva.
Psykis ohälsa e hemskt att åskåda, o ännu mera hemskt att ha. Att som anhöring inget kunna göra o den som e sjuk orkar inget göra, usch! Ja får ångest själv ibland o de e fruktansvärt, de går inte att förklara för någon som aldrig upplevt ångest va ångest e. Kanske därför ja trivs här, ja kan aldrig säga att ja förstår just deras ångest men ja vet va ångest e...
Men psykis ohälsa e sååå mkt mer än ångest, vi har många kategorier på våran avdelning. Allt från psykoser te självskade beteende. Ja möter och ha mött många patienter under mina år här o ingen e den andre lik även om de har samma diagnos.
Vissa arbetspass e förjävliga rent ut sagt, andra gånger ser man inte en patient på hela natten. Vissa slåss för sitt liv medans andra gör allt för att starta bråk, en del vill helst inte synas alls medans andra vill synas o höras mest, en del vill prata konstant medans andra ha pratat färdigt redan innan ja knacka på deras rumsdörr, en del e likgiltliga o gör ingenting förutom att ligga på sängen medans andra löper maratonlopp i korridoren osv osv osv...
Ja kan aldrig säga att ja förstår men kan ja bara hjälpa en på tusen så blir jag glad.
Kram Rampsu