va göra
Fan va träligt detta e... ja får ångest av att bara sitta o de e tyst. Ja e en ensamvarg ut i fingerspetsen men även om ja e en ensamvarg så e jag van vid att huset e fullt av folk. Ja vet även att de e jävligt egoistiskt sagt av mig att säga att ja alltid saknar mina barn, ja vet att deras pappa har exakt samma umgängesrätt te dom som ja!!! Den stora hjälten i de hela e egentligen deras far som låter mig hållas, inte för att de e lugnast så utan för att han vet hur fäst ja e vid barna! Ibland skäms ja över mitt sätt att tänka. Men varför då egentligen?? Jag vore ingenting utan barna...
Vi har aldrig kört varannan vecka eller egentid osv... De enda vi hållit på e att köra varannan julafton, i övrigt ha barna själva fått bestämma vart de velat vara. Vi har anpassat oss efter de, de e inte barnas fel att vi inte kunde leva ihop. Ibland ha de behövt sin pappa mer än mig o viseversa, o vi ha alltid accepterat de. Aldrig tjatat på barna att de ska åka te den andre föräldren. Många säger att barna behöver ha de uppstyrt när de gäller skilda föräldrar, varför då undrar ja??? E de nåt ja bör anpassa mig för så e de barna anser ja! Vi ha heller aldrig spelat ut varann, o barnen vet de! Lilleman va endast 2 år när vi gick isär, han e 14 år idag... men de ha ändå alltid varit på barnas villkor.
Sen att ja hatar varje sekund när de inte e hemma e en annan sak! Ja hatar att titta in i deras rum o de e tomt, ja hatar att se att sängen e bäddad o att de inte ligger tvätt på golve, eller tomma cola flaskor överallt.
Kram Rampus